Tomtegubbe – Skogsgubbe av ull och lin

Tomtegubbe – Skogsgubbe av ull och lin. Tomtegubbe – Skäggig skogsgubbe av ull, lin, näver och trä. Figurin som föreställer en gubbe med skägg, pipa, keps och ryggsäck (näverkont). Kroppen, skägg och kläder är av lin och fårskinn (ull): Tomtegubben, skogsgubben har en pipa av trä i munnen sitter på en stubbe, på ryggen hänger en näverväska, ryggsäck, näverkont. Undersidan på stuggen är signerad ME-74. Gubben ser ålderdomlig ut likt en skogsgubbe, grå tomte. Retro, vintage och second hand. Dimensioner; 13 cm bred, 12 cm djup, 21 cm hög.

Om tomten i Norden – Korta fakta

Tomtar, särskilt gårdstomte och hustomte, är övernaturliga naturväsen i nordisk folktro i form av trollkunniga, händiga småfolk som håller sig borta från människors syn. De är oftast snälla väsen som vakar och bringar lycka över något, särskilt en gård med tillhörande ägor, där de ser till att djuren har mat och värme, således ofta ett gårdens skyddsväsen, men de kan även bestraffa folk om så tycks förtjänas, såsom att spilla mjölk eller värre. De är även kända för att busa genom att gömma folks ägodelar. Tomtar är mytologiskt besläktade med småtroll, dvärgar, vättar, pysslingar och annat småfolk och delar flera drag med dessa, såsom trollkunnighet, händighet och ringa kroppsstorlek etc. De avbildas i modern tid främst med utväxt skägg och luva.

Ordet tomte från folktron

Tomte härrör från ordet tomt och torde ursprungligen har uppstått som förled i sammansättningar för väsendet och senare blivit utlöst som självständigt ord. Tidiga sammansättningar är bland annat tomtegubbe (tomt-gubbe) och tomtebisse (tomt-bisse), där ”bisse” betyder anförare, vise, huvudman, högsta hönset.

Tomten var en slags skuggbonde med övernaturliga krafter som såg till att gården har lycka med sig. Han antogs ofta vara den förste mannen som odlade upp just den gården, och som inte kommer till ro efter döden, utan hela tiden måste se till “sin” gård. Han visade sig ogärna, men beskrivs som en äldre man och mindre än människor (exakt hur liten varierar, men ibland noteras han vara alnshög), ofta med vitt skägg, gråa kläder och luva. Det var viktigt att hålla sig väl med honom och inte förarga honom på något sätt. Tomten hade ett vresigt temperament och kunde hämnas om man exempelvis misskötte djuren eller behandlade honom respektlöst. Framför allt vakade han över djuren i stall och ladugård.

Gården tackar tomten

Som tack för hans arbete gav gårdens ägare tomten en skål gröt. Enligt en senare tradition skulle han vara särskilt förtjust i risgrynsgröt (sötgröt), som därför även kallas tomtegröt. Tomten har en del gemensamt med vättarna. Båda hör till oknyttens skara och sades exempelvis hålla till under vårdträdet, och gårdsvätten är ett annat namn på tomten. I västerbottnisk folktro förekommer benämningen gårdstomte. I de isländska sagorna talas det om landvättar som man inte fick skrämma bort för att lyckan skulle fly bygden, och som med mycket annat i folktron kan man se tomten som en del av den fornnordiska religionen som kvarlevt synkretiskt med kristendomen. Den heliga Birgitta varnar på två ställen i sina uppenbarelser för att hedra tomtegudar (tompta gudhi, tompa gudhom); liknande varningar utfärdas i äldre predikosamlingar och bibelkommentarer.