Tennfat med upphängning – Norskt TINN Handarbeidet

Norskt TINN Handarbeidet tennfat, med upphängnings-anordning för vägg, tillverkat troligen i Norge, stämpel i form av kanna och TINN Handarbeidet. Troligen 1960 eller 1970-tal. Dimensioner; 22 cm lång, 14,5 cm bred, 3 cm hög.

Norskt och skandinaviskt tenn – Korta fakta

Före 1700-talet ansåg de skandinaviska folken att tenn var den fattige mannens servis, ett billigare alternativ till silver. Så småningom blev tennet gradvis ersatt av användbar keramik, sedan porslin, i slutet av 1700-talet. Hantverkare kopierade många av de former och mönster som används på sina silverstycken direkt på sin tin, vilket skapar mer dekorativa presentvaror. Det var norska och danska hantverkare som förvandlade tennet från praktiska husgeråd till smideskonstverk.

Tenn som tradition i Norge

Norrmännen ger fortfarande en bröllopsskål av tenn som en present till nygifta. Ofta ungefär 15 – 22 centimeter i diameter. Dessa bröllopsskålar visar reliefpaneler som visar en brud på häst eller i en båt. Ett annat vanligt tema som används av tennhantverkare är Stavekirken, eller stavkirken, en 1000-årig träkyrka. Dagens tenn har abstrakta ornament och  former baserade på djur, löv, blommor eller geometriska mönster som ofta finns i den gamla vikingakonsten.

Om Norge – Korta fakta

Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade under storhetstiden på 1200-talet överhöghet över Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland, det så kallade Norgesväldet. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 ett hårt slag, och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.^[8] Genom Kalmarunionen (1397 till 1523) och giftermålet med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande. Den ursprungliga norska högadeln gick starkt tillbaka och förlorade inflytande.

Norge ingår union

Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän (Båhuslen), Jämtland (Jemtland), Härjedalen (Herjedalen) och socknarna Idre (Idre) och Särna (Serna) till Sverige. Napoleonkrigen, med Danmark som förbundsförvant med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel år 1814 tvingades Norge att gå med i en personalunion med Sverige, men utan öarna i Nordatlanten.

Norsk författning och val av kung

Kraftiga nationella invändningar ledde emellertid till en norsk författning och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenske kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan, vägrade erkänna Norges självständighet och Sverige gick till anfall. Efter några veckors krig blev ett fredsavtal mellan Sverige och Norge undertecknat i Moss den 14 augusti 1814. Genom konventionen i Moss gick Norge in i en personalunion med Sverige och Svensk-norska unionen bildades. Anmärkningsvärt var att Norge inte längre skulle vara en erövring tillhörande Sverige, utan vara en jämbördig part i en personalunion. Norge behöll sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde den svenske kungen Karl XIII till kung även i Norge den 4 november.

Unionsupplösningen

År 1905 påbörjades förhandlingar i Karlstad mellan Norges och Sveriges regeringar. Där lyckades man skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja, och valdes till kung – men endast på villkoret att det norska folket först fick säga sitt i en folkomröstning om monarki eller republik. 75 % röstade för kungadömet och prins Carl kröntes i Nidarosdomen som Håkon VII av Norge. Hans son Alexander, som han hade med sin drottning Maud, upphöjdes till kronprins och fick namnet Olav (Olav V av Norge).

Källa: Wikipedia och WWW.SCANDINAVIA.COM

Här kan du handla fler fina tennföremål >>