Allmogetextil – Duk av lingarn hemvävd i tuskaft

Allmogetextil – Duk av lingarn hemvävd i tuskaft. Allmogetextil hemvävd duk i tuskaft av lin i varp och garn.  Linneduk eller väggbonad, troligen tidigt 1970-tal. Milda färger i ljusblå, naturvit med inslag av svart. Fransar av varpen på kortändarna. Bilderna visar dukens följsamma fall. Mycket dekorativ, fint och vackert hantverk. Vintage, retro och second-hand i fint skick. Dimensioner; 43 cm bred, 150 cm lång.

Om tuskaft – Korta fakta

Tuskaft (tvåskaft) är en bindningstyp som används vid vävning. I tuskaft använder man endast två solvskaft som höjer och sänker varptråden med hjälp av två trampor. Tuskaft räknas tillsammans med kypert och satin till de tre grundläggande bindningarna. Av dessa tre ger tuskaftet den tätaste och slitstarkaste bindningen. I tuskaft används ofta samma sorts garn till såväl varp som väft (inslaget].

Beroende på material kallas tuskaft för domestik (bomull), lärft (linne) eller taft (silke). Beteckningen tuskaft används huvudsakligen i samband med handvävning, till skillnad från den industriella vävningen inom textilindustrin.

Panama är en grövre variant av tuskaft, där två trådar följs åt i både varp- och inslagsriktning, även ripsbidning är en variant av tuskaft. Tuskaft används också som grundbindning för flera typer av starkt mönstrade vävar, som till exempel gobelängformerna flamskväv och röllakan.

Tuskaft sedan bronsåldern

Tuskaft hör till de allra äldsta bindningssystemen och kunde utan problem vävas även på de stående vävstolar som använts sedan långt före Kristi födelse och fram till 1700-talet i Skandinavien (då golvvävstolen – i vissa fall kallad trampvävstol – nådde ut bland allmogen). Med en datering till 7 000 f Kr finns två avtryck i lera föreställande tyg av tuskaft respektive tvist (panama). De är funna i nordöstra Irak. I Norden finns tuskaft belagt sedan bronsåldern genom gravfynd i Danmark.

Om linets historia i Sverige

Under medeltiden kom den svenska linodlingen att koncentreras till Norrland. Kyrkotionde erlades ofta i linneväv, och från omkring 1300 erhöll Hälsningebönderna rätt att erlägga kronoskatten i linne. Under frihetstiden blev statsmakterna intresserade av att stimulera den inhemska textilindustrin däribland linnetillverkningen. Arbetare skickades till Norrland för att lära tekniken där. Östanbro linnekompani för anlades i Söderhamn men flyttades 1729 till Flor. Manufaktoriet lades ned 1844. En verklig linnefabrik anlades i Vadstena slott av från Holland inflyttade franska vävare. Den nedlades 1830. Linnemanufaktorier började efter hand vävas mera fabriksmässigt även på andra håll, fabriker anlades i Jönköping (Stenbergslinne), Jonsered, Örebro med flera platser. Almedahls fabriker blev det första mekaniska linnespinneriet. Ett mellanting mellan hemslöjd och fabrikstillverkning av linne med det så kallade förlagssystemet hölls under 1800-talet i gång särskilt i Västergötland, Halland och Hälsingland. Den hantverksmässiga framställningen av linne trängdes efter hand ut av fabriksmässig tillverkning, till en början utländsk tillverkning men senare alltmer svenska fabriker.

KÄLLA: WIKIPEDIA