Trägummor och gubbar – Historier och livsöden. Under förra seklet för drygt hundra år sedan var det mycket vanligt att man täljde i trä. Det var ett vanligt tidsfördriv som var man sysslade med runt om i bygderna. Under år 1909 upptäcks en speciell träsnidare, Döderhultaren, och plötsligt blir träsnideri av gubbar, gummor och figurer ett mycket populärt intresse. Många hoppades på, att likt Döderhultaren – Axel Peterson, att tjäna en slant på träsnideriet.

Nya träsnidare får framgång och erkänsla

Två av de unga talanger som uppmärksammas är bondgrabbarna Nygårds Emil Jansson från Orsa och Karl Andersson från Hallstahammar. Båda två emigrerar, kanske i hopp om att bli Amerikas svar på Döderhultarn. Det blir de också, var och en på sitt sätt. När Döderhultaren slår igenom är är Karl Andersson 15 år och har snidat gubbar, gummor och figurer halva sitt liv. Han är också den äldste sonen i familjen och förväntas därmed att ta över gården, men väljer en helt annan väg.

Emigrerar till Amerika

Karl Andersson upptäcks av Västeråsmålaren Gunnar Pers och får hos denne konstnärlig skolning. Den unge snidarens alster visas upp i Vestmanlands läns tidning, där målarens bror är chef. “Sådant tidsfördriv är bättre än kortspel och andra skrala nöjen”, skriver tidningen när han första gången presenteras för läsekretsen. Karl fortsätter att skära gubbar medan han jobbar i skogen och sedan som byggnadssnickare. 1922 ordnar VLT en tävling som han vinner med gruppen “Begravning i finnbygden”. Men det är på självaste julafton som hans stora chans dyker upp som ett oväntat paket.

Tidningen med skämtteckningar Allt för alla

Den lättsamma humortidningen Allt för alla – fylld med skämtteckningar, serier, följetonger, knep och knåp för hela familjen – utlyser i sitt julnummer en tävling i träsnideri. Tidningen hoppas hitta en ny döderhultare, men uppmanar deltagarna att inte försöka kopiera hans alster utan snida i sin egen stil.

Ett par hundra snidare från hela landet skickar in trägubbar och trägummor av alla möjliga slag, mer eller mindre efterapningar. Fast tio tävlande prisas för att de har sin egen stil. Karl Andersson vinner med figuren “Andakt” och Nygårds Emil Jansson får andra pris. Döderhultarn är vid det här laget världsberömd och marknaden omättlig. En ung man med vass kniv, snärt i handleden och huvudet på skaft har hela världen för sina fötter. Både Jansson och Andersson emigrerar till Nordamerika.

Succé på andra sidan Atlanten

I juni 1923 stiger Karl Andersson i land i New York, där han bosätter sig. Han är “en Swede, beslutsam att skapa ett namn för den Anderssonska triben”, som han långt senare skriver i ett brev hem. Men det är svårt att få tag på lindträ till gubbarna och han flyttar till Jamestown i delstaten New Yorks utkant. Där uppmärksammas han genast.

Karl börjar nu kalla sig för Carl Hallsthammar (med ett “a” för lite). En fin hyllning till hemorten – men samtidigt ett uselt artistnamn. Det måste vara komplett omöjligt för en amerikan att uttala eller stava rätt. Ändå håller han fast vid det livet ut. Även hemma i Sverige blir han omskriven. Tidningarna skriver att han “väckt fullkomlig sensation”. Han deltar i flera utställningar varje år och vinner nästan alltid pris. 1927 flyttar har till Chicago och ror genast hem både förstapriset och museets pris på 500 dollar vid Svenska klubbens utställning.

Nygårds Emil Jansson – Emil Janel

Nygårds Emil Jansson karriär tar helt andra vägar. Han tycks inte vara så intresserad av att bli känd som Karl Andersson. I alla fall får han inget omedelbart genombrott, utan det dröjer ett antal år. Redan som mycket ung följde Emil Jansson med sin far ut i skogen där han blev flink med kniven och visade sin talang för att snida gubbar. Det sägs att både Carl Milles och Anders Zorn ville ha honom som elev, men modern satte stopp eftersom Emil behövdes bättre hemma på gården.

Täljer trägubbar och gummor i San Francisco

Emil väljer ändå att emigrera och följer med sin bror till Amerika i april 1924. Under några år arbetar han med brodern först på sågverk och sedan i skogen. Det är vissa problem med kosthållningen som bestod av grovt kött och fläsk. Emil, som var vegetarian, tvingades ställa om matsmältnings- systemet för att överleva. Hela tiden fortsätter han att snida och när bröderna 1928 flyttar till Seattle i USA tar Emil jobb i en affär där han också får sälja sina gubbar. Året därpå far han till San Francisco för att pröva lyckan. Det visar sig vara ett lyckokast för Emil Janel – som han nu kallar sig – och han får sitt stora genombrott 1932. Emil deltar i en utställning och gör så stor succé att museet tvingas förlänga utställningen med tre veckor! Inbjudningar strömmar in från gallerier och museer i hela USA.

Svensk- och norskättade träsnidare

När det amerikanska träsnideriets historia skrivs räknas svensk- och norskättade snidare som de främsta. Man kan undra varför, både indianer och tidigare emigranter karvade i trä. Men skandinaverna har en specialitet: de gör roliga figurer. Det är inte nyttan som står i centrum, utan att underhålla. Kluriga gubbar och lustiga gummor från fattighus och kojor är något helt nytt i Amerika. Konsten kommer över med de stora emigrantströmmarna i slutet av 1800-talet, men det är först efter Döderhultarns internationella genombrott som det riktigt lossnar. På 1920-talet är amerikanerna redo för trägubbarna. Läs mer här om Karl Andersson och Emil Janels livsöden >>

Andra svensk-amerikanska snidare:
Charles Haag (f 1867, till Amerika 1903)
Oscar Sjögren (f 1883, till Kanada 1923)
Carl Johan Trygg (f 1887, till Kanada 1929)
  Även sönerna Carl Olof, Nils och Lars Trygg snidade.
Herman Rosell (f 1893, bosatt i Sverige, stor i USA)

källor: Mats Karlsson, Wikipedia, Trätäljarna, Trägubbarna, museet i Mullsjö

Här kan du handla fina trägubbar, trägummor och träfigurer >>